loveislove

En spontan känslomässig förmåga från vårt innersta, är ett naturligt uttryck för kärlek -även om kärleken uttrycks som ilska, sorg eller rädsla...

Vi vill nog alla utrycka vår njutning, vår smärta och våra känslor så ansvarsfullt det bara är möjligt...så fort de uppstår, och sen släppa dom omedelbart...
Alla känslor flödar på i expressfart när vårt hjärta är öppet och i kontakt med någon annans, och den här öppenheten är verkligen sexig...även om den också är arg, ledsen eller rädd...
Vi ger helt enkelt genom vår kropp och genom vår vidöppna själ.
Inga rester återstår...vi kanske vrålar av ilska ena ögonblicket och öppnar oss sedan för att ta och ge sexuellt...

Men om vår älskade inte är helt närvarande med oss kommer kanske vårt hjärta att brista...
om den sårade känslan inte får utryckas spontant till fullo -som av tårar eller skrik av smärta- för att vår partner inte kan ta emot den, blir den känslomässiga energin frustrerad av vårt undertryckande och förvandlas kanske till enbart ilska, en ilska som blir till ett oläkt sår vi bär med oss in i varje ny relation och som ofelbart öppnas på nytt för att få en chans att läkas. Vi går så att säga tillbaks i våra egna fotspår...hur gärna vi än vill tro att vi har lärt oss något, så finns såret där....

Om vi försöker att förstå varandra, är lojala och tillitsfulla och accepterar att vi båda har rätt att uttrycka våra känslor...ja då hamnar vi så att säga i ett drömläge...

Och det kan låta så enkelt...att bara låta vara...men ibland misslyckas vi i våra innersta avsikter...jag gör det ofta...

Woops så deprimerande det lät....och jag som fick för mig att det jag skrev (har läst något liknande i en bok och höll med och ville endast försöka förklara hur jag såg på det där fenomenet med nära relationer) var något som tillhörde kategorin uppmuntrande hejarop eller liknande? Men just nu är det som ett stort gråaktigt moln liksom förmörkar sig och blir helt svart när jag läser orden...bullshit och åska tänker jag!
Jag tänker inte misslyckas med något!